Tacktal av Peter Englund hållet då han fick Selma Lagerlöf-priset i Sunne, den 6 juli 2002
Om författandets olja och vatten

När Selma Lagerlöf läste det rekommenderade brev som meddelade att hon utsetts till mottagare av 1909 års Nobelpris i litteratur lär hennes första tanke ha varit, att nu måste hon se till att få sina tänder lagade. Vilket var en stor sak, för Lagerlöf hyste en närmast panisk tandläkarskräck.

Varför fäster mitt sinne vid denna detalj?

Tja, det är nog bara delvis för att den ger oväntat stöd för den kanske mest aparta litterära hypotes som jag känner till: vi skulle kunna kalla den Amis tandteori. I ett av sina verk argumenterar den engelske romanförfattaren Martin Amis för existensen av ett samband mellan dåliga tänder och stor prosa. Hans belägg skulle kanske inte platta till en genomsnittlig docent i litteraturvetenskap: Amis stora idol Nabokov hade dåliga tänder, James Joyce likaså: "My mouth is full of decayed teeth, and my soul of decayed ambitions" skrev Joyce i ett brev till sin bror 1907 - 1923 lät han förresten dra ut hela rasket. (Två andra kända författare som också hade sådana här bekymmer, och som nämns av Amis är DH Lawrence och John Updike.) Argument återfinns även på nära håll: Martin Amis själv har plågats av förfallna tänder, och kanske än mer av de rubriker som hans tänder en tid gav upphov till i den engelska tabloidpressen. Jag vill i all blygsamhet tillägga att även jag har munnen full med amalgam, och detta tal är skrivet till den atonala bakgrundsmusiken från en sönderbiten kindtand.

Så jag vet inte om den där teorin håller streck.

Nej, det som gjorde att jag fastnade för den där uppgiften – återfunnen i Vivi Edströms nyligen utkomna biografi – är något annat tror jag. Plötsligt återfick hon mänsklig skala för mig.

För hur närmar man sig ett nationalmonument?

För det måste man nog säga att hon faktiskt är. Selma Lagerlöf är en av våra största, och detta oavsett hur detta mäts eller vägs. Hon är en portalfigur i 1900-talslitteraturen, som gjorde mycket för att förnya vår svenska prosa. Hon är en av våra mest spridda författare, båd i utlandet och hemmavid. Och hennes verk har överlevt. De har överlevt inte bara samtidens inte sällan småaktiga kritik, som ville förkrympa hennes berättelser till skrönor och henne själv till sagotant, utan också den grymma och rättvisa Tiden, som förpassat huvuddelen av hennes samtida till glömskan. I en teknisk mening har hon varit död i över sextio år, men hennes böcker kommer ännu ut i nya upplagor och möter nya läsare. Det har sagts tidigare, men förtjänar att sägas igen: de flesta författare är bara skuggor, bara några få kastar skuggor. Selma Lagerlöf är en av dessa.

Samtidigt är inte heller detta utan problem. När, som ovan, de stora signalorden börjar rulla som sommaråska – portalfigur, odödlig, skuggkastare och så vidare – hukar man närmast instinktivt. Och nästgårds lurar statusen av Viktig Klassiker, vilket kan vara rena dödskyssen, vilket kan vara kod för verk som ej läses av andra än de ovan nämnda docenterna i litteraturvetenskap, eller möjligen av de som vill bli det. Och det förtjänar varken hon eller hennes verk eller ens docenterna.

Frågan är bara, hur blir man ett nationalmonument?

Och då tänker jag inte så mycket på författarens samspel med publik, samtid eller eftervärld, som hans eller hennes samspel med sin egen skapande materia. Detta är inte alltid lätt att få korn på, för få yrken är så grundligt romantiserade som författarens. Det är lätt att förstå varför. Författare lever i regel tråkiga och intetsägande personliga liv: de sitter där i åratal parkerade vid sina skrivbord, smeker bisatserna till de spinner som aforismer, tar syntaxen på promenad. Samtidigt så är deras verk – åtminstone ibland, åtminstone om vi talar om nationalmonument och skuggkastare – så fyllda av energi och mening. Detta besynnerliga men alls inte obegripliga glapp skapar mycket av det behov av dramatisering, av förmärkvärdigande, som man intressant nog kan finna både hos författarna och hos publiken. Vi skrivande människor vill så gärna gå upp ett halvt tonsteg, tala om inspiration, gudagnistor och skapandeaktens vita ögonblick, och våra läsare vill så gärna lyssna. Och både intresset och allvaret flyttas då lätt över från verket till personen. En syn lika besynnerlig som vanlig. För, som någon har sagt, att vilja lära känna författaren för att man tycker om hans eller hennes verk, är som att vilja träffa gåsen för att man tycker om gåslever.

Ändå: en av sakerna som gör att jag trots monumentskapet känner mig befryndad med Selma Lagerlöf, är just hennes sakliga och modernt oromantiska attityd till sitt eget skrivande. Visst, även hon föll ibland för frestelsen att pynta verkligheten. Så till exempel kunde hon låta påskina att Gösta Berglings saga mest var fråga om att teckna ned en del av de många märkliga berättelser hon mötte i sin barndoms Mårbacka. Men som Vivi Edström visar i sin rika och välargumenterade biografi stämmer inte detta. Bak den boken låg arbete och åter arbete, för Selma Lagerlöf var en mycket medveten, mycket flitig, mycket kontrollerad författare, vars framgångar fann sin grund "i lika delar begåvning och vilja".

Och här i alla fall går det att känna igen sig. Hon var uppenbarligen en av dessa människor som behövde vara verksam för att må bra. Under ledighet, sommarlov och utlandsresor förföll hon lätt till illa maskerad leda. Istället längtade hon till ensamheten, skrivbordet och den stilla lycka som vilar i en stor och svår uppgift. Och som är fallet med många författare byggde hennes dagliga arbete på den framgångsrika föreningen av två skenbara oförenligheter: lekens vatten och disciplinens olja.

Självkontrollen infann sig tidigt, ett måste för en ung kvinna som begåvats med en könsdrift som var lika stark som den var förbjuden. (Med detta inte sagt att hennes författarskap ytterst var en akt av sublimering: det är att banalisera både hennes författarskap och hennes sexualitet.) Hon skriver sig dagvill: är det fredag eller lördag? Nej, det är söndag. Hon kan skriva elva timmar i streck. Hon letar, prövar, söker, kämpar, famlar, borrar, vrider, skruvar, förkastar, hittar, finner. Blå högsommardagar skrider förbi hennes oseende ögon: "Jag sitter inne och molar och arbetar", meddelar hon sin mor. Verket är andra delen av Jerusalem. Och fliten når sitt mål, disciplinen ger sin belöning. Flera gånger liknar Selma Lagerlöf författande vid skridskoåkning. Som hon skriver till en vän i maj 1889: "Du vet ju hur det är att lära gå på skridskor, man går och stapplar och stapplar och plötsligt finner man att man kan, så har min prosa stapplat i ett par år men i höst kändes det på en gång som om jag skulle kunna. Åh, det var en glädje." (Citatet är ur Vivi Edströms bok.)

Ja, disciplinen och glädjen hör verkligen ihop i hennes värld. Glädjen ger energin, och energin får i sin tur riktning av disciplinen. Livsledsagarinnan och författarkollegan Sophie Elkan kunde gå till sitt skrivande med ett förlamande stort allvar, men detta sökte Selma Lagerlöf lirka ur henne: "du vet nog att konst skall vara en glad lek", skrev hon till väninnan, "man får vara barn inför sig själv om man skall kunna producera."

Sådana här bilder och citat ställer givetvis nationalmonumentet i plötslig och oväntad ögonhöjd. Det är omöjligt att inte känna igen sig. I alla fall lite granna. Lusten inför en väntande uppgift; glädjen över en kommande arbetsvecka, orörd av åtaganden och obruten av avbrott; långloppet, då fot sätts vid fot sätts vid fot sätts vid fot, blicken låst vid vägbanan. Men ävenså stunderna av tvivel, trötthet och tyngd; det första övervunnet med vilja, det andra med uthållighet, det tredje med lek. Och till sist lättnaden när loppet förts till mål och arbetet förts till fullbordan; lättnaden som växlar över i utmattning; utmattningen som planar ut i tomhet; tomheten som göder tankar: "Börjar det inte bli dags att skaffa sig ett hederligt yrke?" Men ändå inte. Inte ännu i alla fall.

Ävenså här kan jag finna något förebildligt hos Selma Lagerlöf.

För hur mådde hon då, när hon till slut blivit nationalmonument?

Varken hennes framgångar eller position var komna ur slumpen, utan var som sagt resultatet av uthålligt arbete, kolossal vilja och imponerande talang. Hon satte tidigt skrämmande höga mål för sig själv, och hon uppnådde dem alla. Men jag tror inte att monumentskapet var ett av dessa mål. Kanske skulle någon fantasilös människa kalla 20- och 30-talen för skördetid. Hennes brevlåda översvämmas av läsarbrev, hennes trädgård av turister: ibland kan hon knappt gå ut på grund av alla nyfikna, ibland skickar hon ut sin köksa – som lär ha varit rätt lik henne – ut på den stora balkongen för möta ännu en hyllningsivrig skolklass. Man anar människan fångad där inne i monumentet, och när åren går och sjukdomarna infinner sig, får den där människan svårt att slå sig fri: därtill har rollen blivit tyngre, skalet stelare, krafterna svagare. Men nu ser man det tydligt, att även om hon bedrev en litterär karriär, var hon aldrig en litterär karriärist. Skrivandet var aldrig medlet. Skrivandet var målet. Mycket annat faller bort, men det förblir. In i det sista umgås hon med planer på nya böcker. Varför? I januari 1939 skriver hon till en vän: "Och så skall jag säga dig, om du inte vet det förut, att det är något förtrollande fängslande, nästan bedövande i att skriva. Inte för att jag ännu åstadkommit något fullt bra, men det är i alla fall roligare än allt annat i världen".

"Inte för att jag ännu åstadkommit något fullt bra…" Jag tror inte att hon koketterar. Jag tänker att det handlar om något annat. Som författare tävlar man både med alla nu levande kollegor, och med alla dem som föregått en. Ytterst tävlar man dock med sig själv: det är därför som arbetet verkligen kan vara sin egen belöning, det är det som också gör denna ensamma konst uthärdlig: nämligen tanken att någon dag göra något så bra att det finner fullt godkännande även i ens egna ögon, något så bra att man inte behöver skriva något mer. Ett vackrare sätt att fullborda sitt verk har jag svårt att föreställa mig. Att det så melankoliskt sällan låter sig göras är dock en helt annan sak.

- Peter Englund

Tacktal då Bill Larsson slutar från sitt jobb på Jakobsbergs folkhögskola - Video
Tacktal av Bill Larsson Jakobsbergs folkhögskola

Utdrag från bra delar i talet: "Jag vill med engång säga att något avskedstal det blir det inte - det har jag inte förberett - det känns inte så. Har man en gång engagerat sig i Jakobsbergs folkhögskola så tror jag inte man kan ta avsked. Jag vill gärna ha kvar kontakten. Kan jag vara bollplank i något sammanhang så är jag gärna det."

"Det här har varit inslag i mitt liv som har burit mig framåt som jag kan leva på ett tag till förhoppningsvis. Det blir alltså inget avskedstal - jag vill mest tacka för alla vänliga omdömen och sådär. Det har annars hänt mycket under mina år, men jag vill inte ta avsked - jag vill hålla kontakten - vi ses, tack."

Tidningen Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider tog emot Dan Andersson-priset
Tacktal av Göran Greiders vid Luossafesten 5/8 -01

"Tacktal på Luossafesten

Vänner! Dan Andersson-fans! Egentligen hade det varit bättre om jag fått det här priset när jag var sexton eller sjutton år. Dels därför att själva prissumman då hade gjort mig ännu mer lycklig än den gör idag, men framförallt för att jag på den tiden visste så mycket mer om Dan Anderssons liv och författarskap. På gymnasiet skrev jag en lång uppsats om hans liv. Det var sjuttiotal. Den svenska vistraditionen hade fått ett fantastiskt uppsving och sena nätter satt jag och lyssnade på Thorstein Bergmans plattor med Dan Anderssons sånger. Jag rycktes med, läste hans dikter, ja jag läste till och med hans tre romaner, som jag tror att ganska få har läst.

Åtskilliga av hans dikter hade jag med stor möda lärt mig utantill, till och med den svårtillgängliga Tiggaren från Luossa hade jag nästan helt och hållet lyckats lära mig eftersom jag, tillsammans med en kompis, brukade försöka sjunga den. Vi spelade gitarr. Bob Dylans, Neil Youngs och Dan Anderssons sånger och dikter flöt samman och var lika viktiga.

Men just den sången, Tiggaren från Luossa, är en av de absolut märkligaste skapelser vi har i svensk litteratur överhuvudtaget, alla kategorier. Säkert hörde jag den första gången som åtta eller nioåring, någon gång på sextiotalet när den ofta strömmade ur transistorradion som stod på köksbordet. Och jag såg hur de vuxnas ansikten förändrades när de hörde den. De fördes bort av sången, fick något drömmande och samtidigt vemodigt och sorgset i ansiktena när de där gåtfulla orden rullade ut i etern och grep tag i kanske miljoner svenskar. På ett barn måste det ha gjort ett egendomligt intryck: att se vuxna få så drömska blickar.

Ändå skulle jag tro att ytterst få människor förstod vad Dan Anderssons dikt handlar om. Vad är det som finns där, något bortom bergen, bortom blommorna och sången? Vad menas med något bortom bergen? Ja, vad är det för liv som finns bortom livet självt - i de “formlösa land/ där det käraste vi kände ska bli glömt?” Hur kan orden låta så lyckliga när det sägs att det käraste vi känt ska bli glömt? Vad är det tiggaren från Luossa vill skynda till innan solen går upp? Det är inte kristendomens hinsides himmel tiggaren längtar till. Det är något annat som finns där, vid den snäckbesållade havsstranden: Både glömska och lycka.

Ibland tror jag att det är så, att dom sånger som gör det allra starkaste intrycket på oss, det är sångerna som vi inte fullt ut förstår. Tiggaren från Luossa är outtömlig och textraderna som strof för strof bara blir allt mer gåtfulla, förvandlas till ett slags magisk ordmusik. Och jag tror att det är så att när vi hör den där sången och får det drömmande uttrycket i ansiktet - som jag nu som vuxen själv får; när vi hör den sången då ser vi in oss själva, vi börjar tänka över det liv vi lever eller har levt. Sångens ord frigör minnen. Tid och rum omkring oss förändras, åt alla håll försvinner det vi för tillfället råkar bekymra oss över. Vi börjar helt enkelt reflektera. Och sedan, när sången plötsligt tar slut, vaknar vi upp med ett ryck.

Inte förrän jag häromveckan läste en doktorsavhandling om Dan Anderssons poesi förstod jag lite mer av Tiggaren från Luossa. Men: avhandlingen förde ett så pass krångligt resonemang att jag nu redan glömt bort hur sångtexten förklarades. Man behöver heller inte några förklaringar. Sången och orden ljuder självständiga.

Så är det med Dan Anderssons poesi överlag. Det är inte själva innehållet i dem som i första hand fångar oss. Det är snarare de stämningar hans dikter skapar som fascinerar oss. Vad är det för stämningar? Det är naturligtvis inte minst den naturkänsla som stiger upp inom oss när vi ser dessa bergshöjder, blånande berg och milsvida skogar - allt det som Dan Andersson kallade “vildmarken” men som på hans tid var långt mer bebodd än i våra dagar. I dessa skogar levde fattigfolket. Och många av dem hade finskt ursprung.

Till Grangärde i Bergslagen kom för många hundra år sedan fattiga invandrare från öster. De gav sig av från ett krigshärjat och svältande nordligt Finland och slog sig ner i skogarna här. Finnmarken bredde ut sig, över Dalarna, Värmland, Västmanland och nuvarande Norge. Först kom männen. Det första året röjde de en bit mark och byggde sig ett enkelt pörte där den stickande röken snart samlades under taket; pörtena saknade skorsten. Sedan återvände de ofta hem för att hämta hit sina familjer. Små barn kunde bäras i näverkontar genom stiglösa skogar. Men framförallt tog de med sig hit till ödeskogarna sitt finska språk och med ett språk följer alltid också en värld, en värld av berättelser, seder, sånger, vidskepelse och insikter.

Så här, i detta södra Dalarna, liksom på en del andra ställen kom efterhand en kulturell värld från andra sidan Östersjön att flyta samman med den värld som redan fanns här. Namnen på berg, byar och forsar vittnar som bekant fortfarande om detta. Till slut drevs dessa finnar ofta bort från sina torp när bruken tog över och ville åt timret och istället fick de slå sig på kolning. Det giriga vinstintresset slog sig ner på allvar i dessa bygder.

Finländaren Carl-Axel Gottlund for 1817 omkring i Dalarna och nedtecknade sina samtal med finnar i Orsa, Mora, Malung, Nås, Säfsen, Grangärde och många andra platser. Han såg hur de kämpade emot både de allt mäktigare bruken och som han tyckte, mot den påtvingade försvenskningen av dessa finnar. Några år senare skulle han faktiskt kräva att dessa områden fick ett slags självstyre, där lokala ämbetsmän skulle kunna finska. I vilken mån det fanns ett verkligt etniskt förtryck av dessa finnar vet jag inte. De flesta svenskar som bodde här var själva i vart fall lika fattiga.

Har jag förstått saken rätt drevs Dan Anderssons farmor, tillsammans med sin yngste son, bort från sitt finntorp Bränntjärn, beläget mellan Grangärde och Ljusnarsberg, någon gång på 1860-talet. Förvaltaren på Björnhyttans bruk trakasserade familjen, som inte hade papper på ägorna, och familjen vräktes därifrån. Överheten hade agerat.

Den yngste sonen i den husvilla och faderlösa barnaskaran hette Adolf. Det var Dan Anderssons far. I fotoböcker om skaldens liv finns bilder av fadern: När man tittar på dem blickar man rakt in i något man inte riktigt förstår men ändå måste titta vidare på. Det är ett ansikte ur den svenska fattigdomsepoken. Fadern har ett intensivt ansikte, ett profetansikte, som hämtat ur Gamla Testamentet.

Men det är också ett ansikte som kommer ur skogarna och i sista hand långt långt härifrån. Någonstans i det där skarpa ansiktet finns ett uppbrott kvar. Jag vet inte och ingen vet väl riktigt vad som fanns i tankarna hos alla de där finnarna som en gång slog sig ner här och till slut blev svenska på sitt sätt och även gjorde ursprungsbefolkningen här en liten smula finsk.

Men jag antar att dessa finnar, precis som alla emigranter i alla tider, till en början odlade sin hemlängtan och den måste ha varit stark därute i skogarna.

När Dan Andersson i dikten “Jag väntar vid min mila” skriver om kolaren att han längtar efter sin kvinna som ska komma från “färdvägar vida” som han väntat på “i ensamma år” - då tror jag att där finns spåren, framsjungna mitt i hjärtat av det svenska språket när det är som vackrast, av ett stort och dunkelt kollektivt minne från dem som en gång anlände hit och längtade tillbaka. I Helgdagskväll i timmerkojan ser Dan Andersson “en längtande vekhet” i de sotiga ansiktena. Och när han i dikten Tjuvskytten skriver att “Rikmän tog våra skogar...tog våra magra tegar” så är det en stor oförrätt som talar.

Vad jag vill komma fram till är att Dan Anderssons dikter uttrycker något mycket större än den ensamme, romantiske diktarens känslor av längtan och uppror. Hans dikter tillhör, redan i födelseögonblicket, många människors dunkla erfarenheter. De springer ur något större än bara hans eget känsloliv. Och jag tror att det är därför som så många människor under snart ett sekels tid har blivit så sällsamt gripna av hans dikter. I ett hårt och fattigt klassamhälle är dessutom de allra fattigaste allesammans alltid, i viss mening, också immigranter, immigranter i sitt eget land. Just därför att Dan Anderssons dikter i sitt innersta också gestaltar ett möte mellan två etniska och kulturella världar så får hans längtan och grubbel än ännu rikare klangbotten.

Att Dan Andersson på djupet solidariserar sig med “det fattiga folket som slåss för sitt bröd” förklarar mer än något annat varför han blev så folkkär, som få andra svenska diktare. Trots det är Dan Andersson ingen kampdiktare. Jodå, han skrev en och annan nidvers om borgarna på Östermalm och om handlare som under krigsåren gjorde sig rika på fattigt folks bekostnad. Men om han var socialist så var han det ändå i en annan, mer svårfångad mening. Han trängde så djupt in i ett slags folkligt vemod att de som läser och lyssnar till hans dikter så att säga alltid vet var dom har honom, utan att han behöver ta ställning till det ena eller andra. Hela hans författarskap förblir ändå ett enda stort och intensivt ställningstagande för dom som inte har någon större makt över sina liv.

På det sättet liknar han t ex Cornelis Wreeswijk eller idag sångaren Ulf Lundell. Ulf Lundell är heller ingen kampdiktare, men det arbetande folket älskar honom därför att de vet var de har honom: han står på de svagas sida och drömmer om en rättvisare värld. Precis som Dan Andersson.

Mycket riktigt har varken Dan Andersson eller Ulf Lundell aldrig riktigt accepterats av det litterära etablissemanget. Folket har aldrig glömt bort Dan Andersson, men det litterära etablissemanget vill ibland nästan göra det, trots att Dan Andersson i Svarta Ballader stundtals kunde vara lika expressionistiskt avancerad som till exempel Pär Lagerkvist. Dan Andersson förblir emellertid alltför mycket av ett slags folksångare för att godkännas av smakdomarna. Därför är det ingen slump att så fort det kommer en befriande vänstervåg i samhället, som det gjorde på sextio- och sjuttiotalen, ja då spolas Dan Anderssons dikter upp på havsstranden igen.

Jag vill avslutningsvis tacka för detta Dan Andersson-pris. Jag tar emot det i en känsla av glädje över att få ställa mig under det susande lövverk som Dan Anderssons poesi erbjuder.

Tack för ordet.

Göran Greider
augusti 2001"

Alldeles i början av Eric Uhlins "Dan Andersson före svarta ballader" står det: " Under 1700-talet assimilerades finnarna med svenskarna, och denna process är för Grangärdes del i stort sett avslutad vid århundradets utgång. Det finska språket glömmes så småningom bort, och rökstugorna ombygges till svenskstugor. Den 14 april 1774 uppger prosten Boëthius i Grangärde, att 21 byar finns i Finnmarken med 86 hushåll, 300-500 människor. Dem materiella och andliga nöd som då måste ha härskat får man ingen aning om av prostens naivt ljuslagda skildring, som för övrigt ej bygger på självsyn."

Det var min farfars farfars farfars far, prosten Jakob Boëthius i Grangärde som var till den grad naiv när han skulle beskriva Dan Anderssons anfäder i finnmarken. Själv levde han gott på prästgården i Grangärde - och gjorde sig blind för det outsägliga lidandet och eländet som fanns bland inbyggarna ute i skogarna och dalarna. Det som Dan Andersson så ofta beskrivit. Jag ser det som en gest av stor generositet att jag som är prostens Boëthius avkomma får detta pris; men också som en uppmaning att inte förtröttas och aldrig göra mig blind för den globala finnmark av lidande och orättvisor som finns runtomkring oss i världen.

Idag är orättvisorna och klyftan mellan fattiga och rika i denna värld STÖRRE än både på 1700-talet och på Dan Anderssons tid. De rika har aldrig någonsin i världshistorien varit rikare eller ägt en större del av det som borde vara den gemensamma kakan. Vi får inte slå oss till ro i den ombonade gamla prästgården Sverige och blunda för resten av världen, vare sig den flytt hit eller går under i aids, svält och krig runtomkring oss.

Den senaste tiden har jag fått klart för mig hur oerhört älskad Dan Andersson är i Sverige. Också av mig. När jag under många år bodde utomlands upptäckte jag detta: Det fanns inga texter, ingen poesi och inga sånger som kunde återkalla Sverige och gestalta hemlängtan, som Omkring tiggaren från Luossa och En spelmans jordafärd. Ute på kontinenten förvandlades Dan Anderssons längtan bort till en längtan hem, en längtan efter stora vidder och ensamhet, tystnad och det allvar som är svårt att uppleva i det italienska karnevaliska livet.

Och till den stora medkänsla - som vad alla än försöker påstå idag - är en del av den svenska, folkliga kulturen. Solidaritet heter det idag. Ett ord som hålls borta ur den s.k.debatten, men som lever bland alla dem som gömmer flyktingar, som innebär att organiserad främlingsfientlighet har svårt att få fäste i Sverige och som tar sig uttryck i att vi håller fast vid att kämpa för frihet, jämlikhet och syskonskap.

Allra mest älskad är Dan Andersson av män. Ofta har de upptäckt Dan Andersson i ungdomen då han gjort ett outplånligt intryck; och sedan följer han dem resten av livet. Och varenda man som berättat för mig om sitt förhållande till Dan Andersson har ett djupt personligt och helt eget förhållande till honom, inte bara till hans texter utan till hans korta, hårda och innehållsrika liv. Och hans död. Det finns en sällsam gåta där: en skald som skrev om längtan bort till andra världar och som blev en av De Unga Döda i en tragisk olycka; nästan som om han blev hämtad till världen bortom: hörsammad. "Där i vila multna vraken och de trötta män få ro".

De senaste decennierna är det kvinnorna i Sverige som kämpat hårdast för rättvisa och jämställdhet. Det är en kamp som förvridits av en gigantisk propaganda- och medieapprat som försöker framställa det som kvinnors kamp mot män, när det i själva verket handlar om kampen mot ett orättvist system som drabbar alla kön. Men som en engelsk författare skrivit "För en man att erkänna att han är ett offer är att erkänna att han är en förlorare." Jag tror att män i Dan Anderssons envisa kamp med livet och döden och där han ibland sviktade under bördan av alla krav som ställdes på honom, inte minst från honom själv, funnit en bundsförvant och
en tröstare. Män som på mäns vis tiger om sin sorg och sin oro; men som hos Dan Andersson kan se att de inte är ensamma.

Män älskar Dan Andersson på samma sätt som vi älskar t.ex. Edith Södergran. Men i framtiden - när vi som Maria Lindhgren sagt " faller ut ur könsrollerna och in i mänskligheten" kommer alla kön att älska båda. Det var ovanligt och roligt att höra kvinnor sjunga Dan Andersson idag i Luossa!

Dan Andersson var ett geni, som försökte ta hand om sin gåva, men istället hela tiden tvingades till kamp för överlevnad. Han arbetade ständigt med sina texter, men beskylldes för att vara lat! Män skulle bevisa sin manlighet genom att arbeta i sitt anletes svett, inte sitta under björkar eller vandra i vildmarken. Fast alla som vet något om saken vet att författare arbetar som hårdast när han eller hon ser ut att göra ingenting. Han ville förstås bli erkänd, men han höll på sin egenart. Att han framhärdade i att tro på sig själv när kritikerna på parnassen i Stockholm var njugga och inkompetenta att se hans storhet har imponerat på mig. Men det måste ha tärt på krafterna. Dessutom las han i en särskild mapp stämplad "proletärförfattare" på samma sätt som stora författarskap av kvinnor läggs i mappar med texten "kvinnliga författare".

Och så reds han av skuldkänslor för sitt måttliga drickande och sina kärleksäventyr, spår av den väldiga kamp han förde med gud under barndomen och ungdomen. Och så hade han kravet på sig - och önskan - att gifta sig och bilda familj, men hela tiden också skräcken inför hur han skulle kunna försörja dem och samtidigt framhärda i sitt författarskap. Och som om inte detta räckte kände han också kravet på sig att leva för andra, att vara barmhärtig och ägna sig åt kristliga goda gärningar. Jag läser också hans dödslängtan som en bön: Gånge denna kalk ifrån mig! Livet är FÖR HÅRT! "Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!"

Också idag mitt i välfärden och masskonsumtionen och det nyligen sammanstörtade girighets- och börsvansinnet kan man känna sig som David Ramm i David Ramms arv: "..nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande och fylld av skrämsel för det tillkommande."

Men vi får inte glömma glädjen, musicerandet och dårskapen och upptågen och vänskapen, som Dan Andersson också hängav sig åt. Han tycks ha varit en sällsynt attraktiv människa. Idag skulle jag också vilja hylla en av hans kamrater, Rebecka Svensson vid Silverforsen i Ronneby. Hon var nykterhetskämpe, socialist och kvinnokämpe och en av dem som stödde Dan Andersson allra mest. De 117 brev som han skrev till henne, fram till 1918 har varit fullständigt ovärderliga för Dan Andersson-forskningen. Och genom böckerna om Dan A. har jag fått lära känna en märklig och storartad kvinna, som jag inte kände till förut.

Dan Andersson var ett geni, en av våra största skalder och litterärt är jag inte värdig att ens knyta hans skosnören. Men vi delar en sak. Vi delar vreden över orättvisorna och det onödiga lidandet i världen. Jag tänker med glädje på alla de anonyma, utan namn ibland, som Dan Andersson skrev om; de som las i jorden efter ett plågsamt liv, glömda av alla. De är ju inte glömda! Dan Andersson har givit dem upprättelse och istället lever de för evigt i hans dikter.

Tack Dan Andersson-sällskapet för detta djupt hedrande pris och för att ni haft civilkurage och slutit fred och gjort denna dag till Dan Anderssons minne till en glädjedag.

Maria-Pia Boëthius

Lars Hammarins tacktal vid medaljutdelning 5/11 1999 till Carl Zetterströms minne.
"De henne e agasamt, tykkje je". Det blir inte mer på jamska. Risken är stor att jag trasslar till det med dativen.
Jag måste bekänna, något ovilligt att båda mina föräldrar kom invandrandes söderifrån, det var sommaren 1939. Ingen av dem lärde sig mer än högst två ord av det lokala språket. Jag var sex år, och i den åldern lär man lätt av lekkamrater och skolkamrater. Jag vill inte påstå att det jag lärde mig var "jamska", möjligen "jämtländska". För dativen och det andra måste man nog få via modersmjölken eller kanske med navelsträngsblodet.
Härom kvällen fann jag på en hygglig definition på "en äkta jamt". En äkta jamt har dativen och allt sånt i förlängda märgen, det vill säga språket kommer automatiskt utan att vederbörande behöver bekymra sig om satsdelar och prepositioner.

Jag har växt upp på landet. Som barn fick jag nån gång följa med föräldrarna in till stan. Far hade ingen egen bil, inte heller mor, så vi åkte med "Ärsn-bussen" de fem milen. Jag upptäckte då att det bodde konstiga människor i stan. Det gör det ju för all del fortfarande, jag har jobbat 13 - 14 år som distriktsläkare i stan och på Frösön, så jag vet. Folk pratade så konstigt och betedde sig underligt på många satt. Min upptäckt visade väl ändå att jag utvecklades åt rätt håll.

För ett par veckor sedan ringde en Stefan Halvarsson och berättade att jag skulle få medalj. Jag blev glad för jag hade ingen medalj förut, det närmaste var ett skidlöparmärke.
Jag tror inte att Stefan märkte att jag rodnade djupt. Förmodligen Stolthetens rodnad, knappast Skammens, möjligen Blygselns.
Hur skall jag nu runda av det här, Skall jag gratulera kommittén till ett ovanligt lyckat val, eller skall jag ifrågasätta kommittémedlemmarnas goda omdöme? Med tanke på valet av medaljör och diplommottagare för år 1999, så är jag mest benägen för det senare. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag är stolt, hedrad och förvånad, Tack!

Lars Hammarin"

Erik J Bergströms tacktal vid medaljutdelningen den 10 november 2000
Till Kommittén för Jamtamotets Bevarande

Vid mottagandet den 10 november 2000 av medaljen för jamtsk vitterhet till professor Carl Zetterströms minne, yttrade jag ungefär följande:

Tänka sej att en torparpojke från Härjedalen får ta emot Carl Zetterströms minnesmedalj. Det torde förvåna många och inte minst mej själv, men jag upplever det naturligtvis som mycket hedersamt. Zetterström var ju också torparpojke, men han blev ju professor så det är en viss skillnad!

Faktum är emellertid att en härjedaling hade stor del i tillkomsten av Carl Zetterströms bibliotek. Det var Pehr Rissler som blev den förste provinsialläkaren här, och som var Zetterströms vän.
Pehr fick för övrigt råd av dåvarande adjunkten Zetterström när han började studera i Uppsala. Carl Zetterström uppmanade honom att liksom de flesta norrlänningar bara på söndagar ta en sup brännvin och en flaska öl, ty då skulle ekonomin reda upp sej. Och det var ett råd som Pehr Rissler säkerligen kom att följa.

Zetterströms bibliotek blev ju grund till vårt nuvarande bibliotek, och även om hans boksamling är gammal, så har den i alla fall för mej själv aktualitet. Jag höll i flera år på med forskning om Jamtlands gamla försvarsverk, skansar, och det arbetet kommer snart att publiceras.

När jag höll på med det behövde jag ta del av en gammal bok som utkom 1744 och som handlade om Sveriges gamla borgarfästningar och slott. Jag frågade efter den i Länsbibliotekets information, och den som satt där gick ned i källaren och kom upp med boken, som alltså fanns i den Zetterströmska samlingen. Även en annan skrift fanns där och som jag också har tittat i, och den har anknytning till den här platsen, där vi befinner oss. Det var en norsk kvartalsskrift som heter "Saga' och som utkom 1816. Däri är publicerat det ackord som den svenske majoren i Frösö skans tvingades ingå 1657, sedan norrmännen länge belägrat skansen.
Major Andersson fick då pallra sig hit till Stocke där den norske befälhavaren Bjelke hade sitt kvarter och ge upp försvaret av skansen.

Jag vill än en gång tacka för utmärkelsen,och då vill jag också passa på att nämna att även Carl Zetterström hade intresse av medaljer. Han ordnade nämligen så att hans föräldrar fick Patriotiska Sällskapets medalj, och det var faktiskt första gången denna medalj kom till Jämtland.

Erik J Bergström

Kort men slående replik som fungerar bra vid medaljmottagande i rätt sammanhang
Jag är stolt, hedrad och förvånad...

Ett fyrfaldigt leve för vår stolta klubb! Leve den h .. h.. h.. hurrah!!!......Skååål!............

Tacktal av årets svenskar 2001 på Costa del Sol - prästparet Karin och Bo Wallin - Video
Utdrag från bra delar i talet:
"Man är ju från första början alldeles precis överrumplad över att bli överraskad vid sådan här ålder."
"Nu ska jag lämna över ordet till Karin..."

Ingenting kan vara mer fel än detta.

Dagens tonåringar är pigga, vakna, samhällsengagerade, trevliga, intelligenta och dessutom har de synnerligen god smak. Speciellt de ungdomar i åldrarna 14 till 19 år.

Vi är djupt rörda av denna hedersutmärkelse men bedrövade av att vi inte personligen kunna mottaga priset men vi känner stor tacksamhet och kärlek till våra läsare och hoppas att ni känner detta även utan vår fysiska närvaro. Ni finns i våra hjärtan. Nu är visserligen Bert död. Men nu kommer Emanuel.

Tack så innerligt.

Sören & Anders

Tacktal av David Letterman då hans utsågs till årets manliga utländska tv-personlighet av Aftonbladet
Utdrag från bra delar i talet:

"God kväll, Sverige. Jag är ledsen att jag inte kan vara med er i kväll, men jag bor inte i ert land. Tack för att ha förärat mig den här utmärkelsen."

"Det är skönt att bli gammal. Att va ung var ett helsicke."

Men här håller vi bara med honom till hälften. Visst skall det få vara skönt att bli gammal. Eller hur? Men vi vägrar ställa upp på att det måste va ett helsicke att vara ung. Vi vill att varje elev som går på Nosabyskolan skall tycka det är skönt att vara ung. Därför jobbar vi hela tiden med att man måste respektera varandra som människor, oavsett vilket land man kommer från eller hur man ser ut. Och att nu få priset som Årets skola är en jättesporre för oss att jobba vidare med detta.

Vi elever brukar inte som ni vuxna krångla till det med en massa fina ord om vad vi håller på med. Så vårt måtto är ganska enkelt. Det är detsamma som lag Nord hade i senaste Robinson-tävlingen på TV.

"Det skall vara skönt att leva – annars kan det kvitta".

Tack så mycket!